Det händer inte oss det här. Det får inte hända oss. Henne. Mig.
Jag tittar på mappen med papper från advokaten. Förordnanden och kallelse till rättegång. Vem som är anklagad för vad. Vem som är målsäganden och vilka som ska vittna. Det knyter sig i magen. Overkligheten svävar som ett blankt papper i huvudet. Det händer inte oss. Inte henne och inte mig.
Jag har inte skrivit på länge. Jag tänkte jag skulle sluta blogga. Vad har jag att säga? Vem läser? Allt innom mig blir en gröt av känslor, frustrationer och sorg. Svart sorg – som en korp som slagit sig ner i våra liv och vägrar, vägrar flytta på sig. Nu har jag behov av att skriva för orden kommer inte ur min mun. De kommer inte ut, som ett tyst skrik som inte kommer över läpparna. Så jag skriver dem i stället. För där kommer de ut. Jag hoppas det.
Det händer oss det här. Det händer henne och det händer mig.
