Igår pratade jag med min gamla gymnasiekompis som i många år jobbat som lärare och speciallärare. Jag hade frågor om skillnaderna från läraren sett, att arbeta med elever ADHD eller ADD. Skillnaderna består i att ADD eleven knappt går att motivera överhuvudtaget, utan bli sittandes en hel lektion utan att komma igång med någon uppgift och de inte av sig kan oranisera sig eller lämna in uppgifter, planera sina studier överhuvudtaget. Under låg-och höststadiet är det mer diffust, men det är under åren i gymnasiet som både bristerna syns som mest och konsekvenserna blir som störst.
Jag kan tänka – vilken tur att vi får reda på vad som inte riktigt stämmer NU och inte i tredje året på gymnasiet, men samtidigt har jag sett och påtalat problem sedan hon var 7 år! Hon är 14 nu och många år av dålig självkänsla hade kunnat undvikas om hon fått rätt hjälp och stöd att förstå sig själv redan då. Om man hade lyssnat på mig! Jag som är hennes mamma och känner henne bäst.
Nu börjar en ny termin på tisdag. Med nya insikter och intentioner möter vi den. Jag tror det kommer bli tufft och så länge bups utredning inte påbörjats kommer tiden gå och vi får handla efter det vi har, vilket inte heller är så lite. De åtgärder som funkar för barn med add eller adhd har hon redan svarat väl på, men hon ska orka själv också. Förra terminen började hon ge upp. ”Jag förstår inte, jag försöker men jag förstår inte” Trots omständigheterna lyckades hon jättebra i skolan och betygen var bra, men som hon slitit för att hålla fokus.
Fick idéer av min kompis och jag ska fundera på och prata med dem på skolan om. Det är en början, en liten start till det större kavalleriet kan kallas in.
