Ångest är inte ett ord som jag gärna vill använda för att beskriva min egen olust. Jag vet ju vilket helvete de som har ”riktig” ångest genomlider och fullt så illa är det inte. Jag ligger ju liksom inte i fosterställning på golvet och kvider, helt okontaktbar för resten av omvärlden.
Inte riktigt.
Bara nästan.
Bara vetskapen om att i morgon bitti så kedjas jag fast igen i ekorrhjulet får mig att må dåligt.
Stå där med ett falskt leende på läpparna, sälja något som jag knappt ens längre tror på eftersom det inte finns resurser när det är dags för de utlovade åtagandena. Dessutom ska allt mätas, ända in i minsta lilla detalj och eftersom jag minst av allt är en tävlingsmänniska som går igång på pinnar så kräks jag nästan varje gång det ska klappas händer eller firas framgång. Ett sånt jävla hyckleri.
Precis som dåtidens bantningmetoder som både var verkningslösa och/eller farliga.
