Första arbetsdagen efter en lång ledighet och naturligtvis sov jag alldeles för länge i morse. Min wake-up-light-klocka har lagt av – den lyser upp men låter ingenting. Jag sov över i lördags också, då trodde jag att jag bara hade stängt av klockan, jag är ju så slut på morgnarna så det var den mest troliga förklaringen, jag hade inte en tanke på att klockan kanske hade gått sönder. Men nu vet jag, det blir även mobilens larm i morgon.
Kvällen har tillbringats med diverse pysslande – det är enda hela kvällen jag har hemma denna vecka – så jag har tillagat några matlådor, bakat LCHF-bröd och gått ut med soporna. Jag förstår inte hur det kan bli så mycket sopor i ett en-kvinnas-hushåll! Det är tidningar, kartonger och plastförpackningar i mängder – jag är helt säker på att jag inte bär hem så mycket grejer! Det måste finnas någon sopmakare här när jag inte är hemma, samma sopmakare som helt plötsligt har börjat äta upp strumpor också. Det är så märkligt, det har gått flera år utan att det har försvunnit strumpor och nu helt plötsligt är det en massa udda strumpor i tvättkorgen, det är ett mysterium!
Jag började mitt nya träningsår med ett karatepass igår kväll, det var ett lugnt pass men jag blev smärtsamt medveten om att kondition är en färskvara – jag blev slut för ingenting! Passet var lite kom-igång-pass med mycket grundtekniker och detaljer som skulle filas på. Det räckte för att jag skulle få träningsvärk, men det är ju skön värk så det gör inget. I morgon blir det ett nytt pass, förhoppningsvis har jag träningsvärk hela veckan.
Jag tog mod till mig på jobbet idag och ställde mig på vågen, tänkte att det var lika bra att se sanningen i vitögat efter julen frossandet med både det ena och det andra, det har ju slunkit ner en hel del kolhydrater kombinerat med fett, den mest viktökande kombinationen. Det visade sig att jag vägde ett halvt kilo mindre än den 20 december!
Inte alls bra för chokladmoralen. Inte alls.
