Så har det hänt igen. Någon har tagit livet av sig. Fick precis veta och är både chockad och lessen. Hur kunde det gå så fel?
Jag vet att du kämpade. Dels för alla med olika sorters funktionsnedsättningar och dels för dej själv. Du gjorde så mycket bra! Men så kom det nedskärningar och du visste inte hur det skulle bli. Kunde du fortsätta med det du ville eller skulle du bli en fånge. Allt slit bara för att få se samhället backa för de behövande. Behövs sånna som vi eller är vi verkligen bara en belastning? Det skulle ju innebära att vi inte är nåt att vara rädd om, nåt värdelöst som är ivägen. Deprimerande tankar. När kroppen inte heller fungerar som den ska blir summan av allt detta frustration, hopplöshet och ångest. Tärande, förstörande ångest. Jag mailade dej, ville berätta att jag förstod dej och påminna om allt bra du gjort. Det gjorde nog många, du var omtyckt. Men du orkade inte och idag valde du att inte vara med nåt mer.
Jag förstår inte samhällets syn. Varför ska vi tvingas bråka om och om igen för att få våra liv drägliga. Vi gör det inte för att vi vill vara besvärliga eller för att vi klarar oss lika bra ändå. Vi behöver hjälpen! Sluta dra ner på detta, ifrågasätta och lägga allt på oss själva. Hjälp till istället så folk med olika funktionshinder också kan leva iaf drägliga liv. Låt inte ännu fler tro att de inte har nåt här att göra. Låt oss få behålla våra vänner!
