Lite osäker är jag.
När TV-chefen slumrat till på sängen så smyger jag ned till skiduthyraren igen.
Egna pjäxor och hjälmar har vi med oss, vill fasiken inte ha andras svettiga prylar, men skidorna ska hyras.
När uthyraren hör att jag är och pillar på de skidor vi ganska nyss valt ut och han ställt in bindningarna på så kommer han ut till mig.
”Vad gör du här? Är något fel?”, säger han på sin knackiga engelska och jag blir genast urdålig på engelska tillbaka.
”Jag vet inte om vi valt rätt”, säger jag.
”De känns liksom så sladdriga och jag har ju mina ski cross-skidor hemma som jag tycker så mycket om och de här – nej, de känns så lätta och slängiga”.
Lyckas jag få ur mig.
Han granskar mig.
Som han gjorde tidigare när han inte kunde förstå att vi båda betecknar oss vara på advanced-nivå.
”Jag är skidlärare”, säger TV-chefen och får ett par rediga all mountain-lagg.
Jag kan ju inte säga det så jag får ett par gråsladdriga saker.
”Du”, säger han, ”jag hyrde ut de här skidorna till en amerikansk tjej förra veckan som kör bara svart och hon var hur nöjd som helst”.
Jag tittar skeptiskt på honom.
”Vad var det för snö då?”
Han svarar ”samma som nu”.
”Light, soft”.
Jag rynkar pannan.
Jag gör ofta det och har därför en djup bekymmersrynka som snart är som Grand Canyon.
”Okej, då gör vi så här. Jag kör på de här skidorna i morgon och är det skit så kommer jag tillbaka och byter”.
Han lovar att så får det bli.
”Blommiga skidor …”, suckar jag när jag går därifrån.
Som lök på laxen är de blommiga.
