Vi gingo över Raiskis
frusna vida vatten,
och sågo masungsflammor
från Romebergabro.
Och solen sjönk så sakta,
i stänk av guld bland bergen,
och sakta kröpo skuggorna
bland enarna på mon.
Som eld och ljus mig smekte
dina mjuka jungfruhänder,
i himmlens kalla stjärneglans
såg jag ditt mörka hår.
Och het av lust jag smekte
ditt bröst och dina länder,
och fick av dig det heliga
som endast mannen får,
och nu är allt ett minne,
en saga från i går.
/Dan Andersson
Okej. Jag har aldrig travat över nåt Raiskis eller sett masugnsflammor men resten stämmer väl in på mig och herr T.
Minnena av honom bleks allt mer och det är väl naturligt. De minnen som finns kvar vårdar jag ömt. Hur ska jag kunna glömma vår fina sommardag i solen?
Jag är något så otroligt tacksam för den tid vi fick och vad han gjorde för mig. Han fick mig att tro på mig själv och kärleken igen.
En del av mig kommer alltid att älska honom för det.
