När jag var liten och åkte bil eller tåg förbi olika samhällen kunde jag få svindel. Jag tittade på alla fönstren och så tänkte jag på alla de som bodde bakom fönstren. Alla som lever sina liv, leker, gråter, sörjer, älskar, dör där bakom. Alla som är viktiga människor. Betydelsefulla.
Det går inte att ta in alla som individer. Jag kan det i alla fall inte. Jag fick, och får, svindel vid tanken på alla själar, alla drömmar, alla skratt, allt lidande, allt liv. Det är svårt nog att ta in alla i Bromölla, liksom. Utöka det till hela Sverige eller hela Europa eller hela världen och jag får andnöd.
