Historielöshet i kombination med ett extremt individfokus är ingen bra kombination…
En biverkan av detta extrema individfokus är att den enskilde har svårt att relatera till hur andra människor lever och har det. Historielösheten gör att den enskilde inte vet under vilka levnadsvillkor tidigare generationer levt under. Detta resulterar i ett navelskåderi som går ut på att känna efter hur man själv mår och har det.
Eftersom förmågan att relatera till andra saknas, så resulterar navelskåderiet mer ofta än sällan i en känsla av missnöje med den egna personen eller över hur man mår.
Fast individen äger en mängd förutsättningar för att uppleva välbefinnande, så infinner sig en känsla av tomhet, meningslöshet och ensamhet och det är då navelskåderiet börjar och ångesten slår till med full kraft!
Hur botas denna ångest då?
Svar: Med sömntabletter och psykofarmaka. Möjligen i kombination med samtalsterapi hos någon livscoach som resulterar i ännu mer navelskåderi…
Tja, ångesten är ju de facto en lysande affär för läkemedelsindustrin och livscoacherna…
Med detta menar jag verkligen inte att vissa människor saknar ”rätt” att få må dåligt, om de bara började jämföra sig med andra!
Men om fler slutade stirra in i sin egen navel och lyfte blicken mot sin omgivning och då insåg att de har det hyfsat bra i relation till andra, kunde faktiskt få människor att uppskatta det de har utan att ta det för givet och som något självklart.
Å när människor inser att de har det hyfsat bra, är sannolikheten större att de frivilligt vill göra något för någon annan som har det sämre. Å när de har gjort något för någon annan, kan jag garantera att en känsla av välbefinnande kommer att infinna sig!
Fridens liljor…
