I tio års tid hade rastkojan varit min utgångspunkt. Efter hand hade besöken i den fått fastare ramar. Jag tog vatten i höljan bakom granarna ovanför bron. Där fanns en lämplig sten att stå på och vattnet var tillräckligt djupt för att hinken skulle få gott om plats. Tvätta mig, gjorde jag i forsen vid bron och hängde handduken på en utskjutande bult under tiden. Var knotten och myggen för ihärdiga höll jag däremot till inomhus. Disken och den rensade fisken sköljde jag vid den grunda strömmen över sandbanken nedströms bron. Där behövde jag inte riskera att tappa något på så djupt vatten att jag inte kom åt att plocka upp det.
Även fisket hade fått sina rutiner. Vädret bestämde i vilken ordning de olika platserna gästades men sällan lade jag till något nytt eller uteslöt något av mina gamla favoritställen. Det hände att jag åkte hem tidigare än planerat men då hade förhållandena varit så usla att det bedömts vara meningslöst att fortsätta företaget men det dröjde inte många veckor, förrän jag åter var på plats för att pröva lyckan.
Två av mina bästa fiskepärlor hade jag hunnit med den här gången. Många lovande återstod. Under morgondagen hade jag tänkt ge mig uppströms Stendalen för att försöka komma åt någon fin harr eller sik i Älghån eller Skarphån. Och varför inte en röding? Det påstods att Skarphåns djupare delar gömde ett intressant men svåråtkomligt bestånd. Hade jag turen att få en stor fisk där uppe kunde jag grava den och ha till smörgåspålägg. Öringar skulle jag nog också få men det kunde smaka gott med omväxling i maten så dem avsåg jag att släppa tillbaka.
Skulle inte håarna ge vad jag hoppades på fanns ytterligare alternativ. Hade fått tips om ett strömsatt sund i en harrik sjö. Enligt min uppgiftslämnare hade man det bästa fisket där en vindstilla kväll efter en varm dag. Då var chansen som störst att sländorna skulle kläckas och svärma. Det innebar att sundet flödade av insekter i alla utvecklingsfaser. Den begivenheten brukade locka fram sjöns storharrar. Skulle ta mig dit nästa kväll eller i övermorgon om vädret var det rätta. Kanske en och annan bjässe ville pröva en mask som omväxling i insektsdieten.
Västanvinden hade börjat rensa undan kvällsskyarna men skymningen var på väg och molnväggen österut förstärkte den. Eftermiddagens nederbörd började samlas i ån. Den hade stigit någon centimeter sedan i morse. Ett litet stycke nedströms diskstället korsade en bäver det mörkblanka vattnet. Småskraken som tills nu fiskat i lugnstrykan tog till flykten av bäverns uppvaktning. Himlens blekoranga ljus glimmade svagt i vågorna. Mitt ute i ån anade djuret min närvaro och dök med ett stänkande varningsslag från den platta svansen mot ytan. Jag hade alltid imponerats av ljudstyrkan och fastän jag väntade mig ett karakteristiskt plask under tiden jag följde bävern med blicken så kom det ändå överraskande.
Sten tog sig också ut och ställde sig en stund vid en gran. Han fick en ny hostattack av friskluften, vilket medförde problem för honom att genomföra det han påbörjat. Knotten visade intresse av att få skärskåda hans bleka ben på nära håll. Med mycket inlevelse förbannade min lättklädde vän dem under det att han med långa kliv sökte skydd i värmen inomhus.
Livet i raststugorna hade andra konvenanser än i det vanliga sällskapslivet. Här var umgänget i alla avseenden mera naturnära. I vildmarken möttes man som den människa man var, inte som en tillgjord social roll ur sällskapslivet eller den förmenta funktion man ansågs fylla i samhället. Titel, kön och ålder var underordnat kunskapen om hur man kunde lösa de praktiska problemen i såväl fiske som hushåll. Etiketten bjöd att man inte i onödan skulle störa varandra men annars fick man acceptera en allmän otvungenhet i bemötandet.
Antagligen skulle min gäst i vanliga fall inte sätta sig vid matbordet så oklädd, i alla händelser skulle han inte göra det tillsammans med en okänd. Men nu behövde hans gångkläder torka, därför fick jag stå ut med att se hans kropp i befintligt skick. Hans hållning i övrigt avslöjade att han var en dominerande man med stor social kompetens och förmodligen kände han sig hemtam bland företagare, tjänstemän och akademiker. Sten mötte mig ärligt, som den person han var och ansåg sig inte vara nödsakad att gömma sig bakom påklistrade artighetsmasker eller förskönande utstyrsel.
Av allt att döma hade han bantat sitt pick och pack hårt inför sin fiskeexpedition eller så ville han inte bryta sina omsorgsfullt förseglade persedelpaket för att komma åt något varmt att ha på benen men varför skulle han det? Jag hade fått intrycket att Sten visste vem han var, vad han ville och vad han kunde. Utifrån detta hade han fyllt sin ränsel och följaktligen innehöll den enbart det som han bedömde verkligen tarvades för att han skulle kunna genomföra sin vandring med någorlunda behag. I det behovet ingick inte aftondress men väl en flaska whisky till tröst och förfriskning. Höll vi bara värmen uppe i stugan blev han heller inte tvungen att sätta på sig extra långkalsonger för att slippa frysa. Själv kunde jag ju i motsvarande grad klä av mig för att slippa svettas.
Den gamla rullstenen under vägbron mullrade ovanligt allvarsamt och dovt i strömmen. Forsbruset steg och sjönk hastigare och mera energiskt än tidigare kvällar. Det var som ån ville säga mig något medan jag satt vid strandkanten, något som den blivit störd över. Det fanns en irriterad puls i vattnet och den skapade olust hos mig. Under det att jag samlade ihop tallrikar och bestick, tänkte jag att det är märkligt vilka känslor, man kan tolka in i naturens läten om alla omständigheterna är de rätta. Kunde en å verkligen känna sig retad? Var det jag som var irriterad men lade känslorna i vattnet? Kanske.