Nu tryter orden, fast jag har så mycket att säga. Jag försöker att inte prata om det – det som upptar hela huvudet, för jag förpestas av tankarna och min egen röst snart. Sitter i köket och har inga ord och idag har jag heller inga tårar kvar. Det är som det onda har gått ut i kroppen, fördelat sig i alla celler och i huvudvärken som numera gnager mellan tinningarna. Illamåendet och tröttheten är förlamande.
Och jag hatar det. Jag hatar den det känns som jag håller på att bli. Vad det här gör mig till. Att jag är sjukskriven, att det känns som jag förlorar greppet om hela min värld.
Jag hatar att öppna munnen och prata om det. Jag hatar att se mig i spegeln och se att jag är blek och har svullna ögonlock och glansiga ögon. Att jag inte kommit ur pyjamasen idag bekymrar mig inte, att jag legat nerbäddad på soffan och tittat på film stor del av dagen är mot mina principer men jag orkar inte ens göra något mot det. Solen strålar på februaris första dag och jag blir inte ens frestad att gå ut.
Ja – jag kan bara acceptera, gilla läget. Så här är det nu och det går över och blajblajblaj.. Jag har kämpat emot utav bara helvete, hela tiden i sju månader. Tagit kloka beslut och kämpat och stångat pannan blodig och haft tålamod och tilltro. Genomfört saker om än på en höft, men presterat enormt bra i skolan. Prioriterat metodiskt och sakligt. Väntat och väntat. Försökt sminka över tröttheten och varit förnuftig och duktig, varit glad och verkat uppåt så folk knappt kunnat tro att jag har tredje världskriget inom mig. För det har jag.
Jag var så förnuftig i början – sa att juridiken och rätten skulle få ha sin gång. Att han kommer straffa ut sig själv. Nu är jag inte lika säker längre. Jag hatar den där människan så oerhört. Han som vi träffar senare. Som fortfarande kanske går helt ovetandes om vad som komma skall, eftersom polisen har så mycket att göra… Det gör mig mest förtvivlad. För mig är han dömd och inlåst för länge sedan. Ändå är det jag som drömmer mardrömmar om att jag möter honom och knappt vågar somna om.
I helgen är jag lite avlastad från barnet. I går fyllde jag 37 år. Kärestan kom och sov hos mig. Fick blommor med bud från henne innan på dagen (och en innestående hund), tulpaner och presentkort på klippning av mamma och pappa. Det är inte så mycket att fira, men jag gillar ju att få blommor.
Nu är det som, ja det är.. Om mindre än två veckor är det den första rättegången och sedan är det väntan igen, på nästa.
