…..är plånboken hemma igen!
Den försvann i november….typ.
Den ramlade ur Mellans ficka när han satt på Roslagståget. En kille SMS:ade mej att han hittat den och lämnat den till konduktören.
Både jag och Mellan blev lättade: Puh, liksom.
Han hade inga pengar i den, men bankkort, ID-kort, gym-kort och SL-kort!
Både Mellan och jag trodde att han skulle få tillbaka plånboken ”inom en vecka” (max!), och en lååång Väntan började.
Jag ringde SL:s Hittegods-avd ungefär 372 ggr. Till slut la dom en lapp vid telefonen:
”Om Kärringen som vill ha tillbaka sin sons plånbok ringer – lägg på!”
Nä, jag bara skoja!
Men jag ringde måååånga gånger och fick måååånga OLIKA svar om hur lång tid det skulle kunna ta innan plånboken hittade till Hittegodsavdelningen (från konduktören på Roslagsbanan). Jag alla möjliga besked – från ”På tisdag (i november!) borde den vara här. Ring då, igen!”….till: ”Hittegodspersonalen är ute och skottar spåren, så det kommer att ta längre tid än vanligt….”.
Men INGEN sa i första rundan att DOM skulle höra av sej när plånboken kom in…..
….så jag fortsatte ringa. Och Mellan fortsatte tjata på MEJ om plånboken (fast det var HAN som tappat den!!)!
Efter 371 telefonsamtal meddelade en dam att dom skickar ut ett vykort när det kommer in en plånbok med ID-kort i! ”Men HerreGud! Och det säger ni NU, när jag ringt 371 ggr!!” sa jag, men var ju ändå glad över att slippa fortsätta ringa.
Damen trodde det skulle ta ”max 1,5 vecka”, men då jag berättade att det tagit 3 veckor redan, blev hon fundersam.
För två veckor sedan damp det ner ett vykort ifrån ”SL:s Hittegodsavdelning”! Tjohooooo! Det stod på kortet att det bl a skulle vara öppet på lördagar. Jag tvingade med Mellan dit förra lördagen: STÄNGT! När vi kom fram var det STÄNGT!
”VA?!? Det står ju på kortet att det ska vara öppet idag!!” sa jag och visade en gubbe som stod där. Han höll med om att det var för jävligt att dom hade stängt. 
”Jaha, då får jag väl åka hit någon eftermiddag då”, sa jag till en besviken, men tapper, Mellan.
Så åkte jag dit idag – genom hela halva jävla stan, där det byggs grejer och repareras gator och byggs hus Överallt! Det är ett Under att man kommer fram, när man inte är Stockholmare och inte VET exakt vart alla vägar tar vägen när dom omdirigeras. Det är så mycket som Stockholmsplanerarna tar för givet att bilisterna förstår, och kan! Typ.
Nåja. Jag kom fram. Gick igenom hela T-Centralen, och gick i labyrint till Hittegodsavdelningen. Jag ställde mej i kön och väntade på min tur. När jag kom fram till gubben bakom disken sa han: ”Det här är inte rätt Hittegodsavdelning!” !!!
Då skrek jag rätt ut: ”FÖR I HELVETE – GE MEJ DEN JÄVLA PLÅNBOKEN INNAN JAG HOPPAR FRAMFÖR TÅGET!!!”, vilket ju var väldigt smart med tanke på att det rullade tåg överallt där….
Skoja bara! Jag var alldeles lugn, men KÄNDE att jag ville skrika rätt ut!
Det här är SJ:s Hittegodsavdelning!” förklarade mannen lugnt. ”Du ska till SL:s Hittegodsavdelning!”
”Åh, neeeeej!” sa jag, och tänkte sen : Tyyyyyyyyyyyyyypiskt mej! Guuuuud, vad trött jag blir på mej själv!!!
Och sen tänkte jag nästan fråga mannen om dom inte kunde slå ihop Hittegodsavdelningarna, så att dom hade hittegods tillsammans – bara för MIN skull! Mannen såg nog att jag var i ”ihopbrytnings-förstadie”, för han la till att det bara skulle ta ”ca 6 minuter” att gå till SL:s Hittegodsavdelning, och så beskrev han vägen.
Jag gick dit, och bl a gick jag över Klara kyrkas kyrkogård, där det stod en kö av hemlösa som väntade på att få en gratis måltid som serverades i ett hus där. ”Jahaaaa! Är det HÄR dom är!” tänkte jag. Jag har nämligen sett dom på TV.
Hundarna var med mej, och Fiona tyckte Livet i Stan var Superläskigt! Läskiga underlag att gå på och läskiga människor överallt! Hon är nämligen i Värsta Tonårs- och skräckåldern nu….Ha ha ha! Det var rätt kul, faktiskt. Jag tyckte hon skulle få träna på Liv och Rörelse och Konstiga Saker. Det gjorde hon.
Väl på SL:s Hittegodsavdelning gick allt smidigt och enkelt. Jag tog en nummerlapp och väntade på min tur, helt enkelt. Där var många ”glömska” människor som letade i allehanda hyllor efter allt möjligt, och bakom disken hängde 498 paraplyer, 10 kryckor (!) och överallt skåp och lådor med borttappade vantar, mössor, nycklar etc etc. Rätt spännande, faktiskt!
Jag funderade på hur det skulle vara att jobba där, och kom fram till att det nog var rätt kul, faktiskt. Fråga mej inte varför. Det var bara en känsla jag fick.
Plånboken med dess innehåll lämnades över, och sen åkte vi hem igen. Jag och hundarna.
Så var den ”resan” slut.
Typ.
