I morse var det en sån där morgon igen då jag inte begrep varför väckarklockan ringde. Jag fick snooza några gånger innan jag insåg att jag faktiskt skulle upp och jobba, dessutom skulle jag ha en patient direkt klockan 8, vilket jag brukar undvika då jag är så seg på morgonen. Eftersom jag kan styra min arbetstid själv väljer jag allt som oftast att jobba med administrativa uppgifter första 45 minuter av arbetsdagen. Jag börjar med patientarbetet 08.30 – då har jag hunnit få i mig kaffe, lyssnat av telefonsvararen, gjort alla träningsprogram och kollat igenom vad dagen kommer att innehålla. Men idag fick jag stressa iväg till jobbet och jag var där i tid, bara för att få reda på att patienten hade ringt återbud på morgonen. Sena återbud är oftast väldigt irriterande, men i morse kändes det som skänk från ovan.
Det är konstigt med en del människor, de väntar med att ringa till sista sekunden – ibland ringer de på eftermiddagen, en kvart före det bokade besöket och lämnar återbud för att de är sjuka. Då funderar jag lite – visste de inte om att de var sjuka på morgonen? Då skulle ju jag kunna ringa in någon annan, men när återbuden kommer sent så sitter man där, men en tom tid. Ännu värre är det med dem som bara uteblir – och det händer rätt ofta – för då kan man ju inte ens påbörja någonting första kvarten för då springer man fram och tillbaka till väntrummet för att se om de har kommit. Och sen blir de sura när de får en räkning på den tiden, för de har ju frikort, men det gäller inte uteblivet besök. Men ibland, som i morse, var jag bara glad åt det sena återbudet. Dagen, som kändes så tung när jag klev upp, blev betydligt lättare och sen flöt det på.
Så där. Ett helt meningslöst inlägg, helt i bloggens anda.
