Fick ett samtal häromdagen som tillfälligt kastade omkull mej. Den forna rektorn ringde och sa att det varit stökigt med min son. Han hade fått ett rejält utbrott, kastat sina skolböcker omkring sej och sedan stuckit ifrån skolan. Det märkliga var att det var den funderande sonen, inte den känsliga.. F.d rektorn och sonen promenerade långt och länge. Sonen grät. Enligt sonen själv gick det han var arg för över rätt snabbt men upprördheten gjorde att han tänkte på dåliga saker och därför blev lessen. Bla stressen från skolan. Jag har skrivit förr om att jag varit väldigt upprörd över hur hans lärarinna dränkt sina elever i läxor, tar upp allt sonen inte kan på utvecklingssamtal (trots att sonen är mer än godkänd i alla ämnen och tom bäst på vissa) och beter sej som att hon nästan vill sätta dit min son. Hon klarar inte av honom. Hon tror att han ifrågasätter när han vill veta, att det som är jobbiga förändringar för honom är ren trots mot henne.. Första gången han bröt ihop var på ett utvecklingssamtal och sonen sa med tårar rinnande att han är dålig. Det här hände igen den veckan han hade 20 glosor som också skulle böjas, ett prov i religion, en uppsats och matteläxa samma vecka. Så denna veckan, den dagen han försov sej..
Det som blir så dumt när jag får ett sånt här samtal är att jag inte får chansen att fundera på vad som faktiskt hänt nu och tidigare, vad jag tycker, tror och borde säga. Jag svarar mest bara på frågorna. Så när hon frågar om det här hänt förut eftersom hon blir orolig att sonen mår dåligt så svarar jag ja. Fan. Jag borde sagt -Ja, det har hänt förut, två gånger och då fanns det jobbiga omständigheter. Jag borde berättat mer om hur illa jag tycker läraren skött sitt jobb men det gjorde jag inte. Jag sa att det varit för mycket men det var allt. Fan igen.
Så.. nu är jag orolig att det blir en ny jobbig omgång med folk som ska ha förklaringar pga att jag svarat för snabbt på deras frågor. Precis som när arbetsterapeuten som var hos mej såg att jag var orolig och frågade varför. Jag min dumme fan berättade. Inte fakta, för det hade jag inga då, utan bara min oro och mina katastroftankar (som är en del av mitt bekymmer). Precis som nu. Oro för det en person berättat och allt jag inte vet. Alla tankar jag får om hur illa det kanske skulle kunna vara. Den arbetsterapeuten anmälde till socialen. Hade jag fått tid att ta reda på vem som gjort vad, vad de inblandade tycker så blir det genast mer verklighetsförankrat. Den tiden är så viktigt för mej. Nu är jag rädd att det händer igen. Visserligen fick ingen annan än kärleken höra min oro men den spontana reaktionen i telefonen var nog inte den bästa..
Vad gäller sonen så var det en grym väntan på att han skulle komma hem. Skolan behöll honom där trots att han inte åt. Jag höll på att gå sönder. När han kom hem frågade jag om vi skulle gå in på hans rum och han frågar varför. För att prata säger jag. Kan vi inte göra det här, säger han där vi sitter bland de andra. Han tyckte inte att det var nån stor grej. Jag tar med honom in på rummet iallafall och ber honom berätta sin version. Den var helt logisk och begriplig. Han visste mycket väl varför han blivit arg och kunde berätta varför han valt att gå ifrån skolan. Han kunde också förklara för mej vad och varför lärarna gjort som de gjort. Men när han berättade att han sagt att han känner sej dålig så kom den känslan tillbaka. Min första tanke var, vad bra, då får jag chans att bemöta den. Det jag inte räknat med var hur ont hans ord skulle göra i mej. Hur jobbigt det skulle bli att se hans ögon vara fulla av tårar. Den bilden har suttit fast på min näthinna sen dess. Såklart hoppar mina katastroftankar upp. Hur dåligt mår han egentligen och hur kan jag ha missat det? Vad är jag för slags hemsk mamma? Första dagen tog den känslan över helt och det enda jag gjorde den kvällen var att hetsäta. Det är bättre nu men jag är fortfarande orolig. Tänk om..
