Telefonen ringer när jag står på ett av de få ställen som har täckning i huset hos vännerna i Sjuntorp. Det är fredag eftermiddag och jag har ringt ”vår” polis under dagen för att försöka få reda på hur veckan gått. Det går mot helg och jag vill veta. Planen var att han skulle tas in på förhör, den där, det där. Nu är det dotterns målsägandebiträde som ringer. ”Jag ville bara tala om att häktningsförhandling hållits idag, så ni vet vad som händer. Nu är han häktad och då kommer det gå fort.” Mina ögon tåras av lättnad och ja faktiskt – glädje!
Jag stryker frun över armen och nästan studsar lite. Sådan oerhörd lättnad i bröstet. Människan som förpestat vår tillvaro med sin blotta existens, som lagt upp nya semesterbilder på snusksidan, säkert i tron att han kommit undan, sitter i en cell på häktet och funderar. Ångrar han sig? Är han rädd? Inser han att han riskerar minst ett tvåårigt fängelsestraff? Var det värt att ragga småtjejer? Sådana man dessutom känner och har dejtat mamman till?
Undrar hur samtalet med arbetsgivaren lät, samtalet till sin mamma. Efter 6 veckors semester i Asien, tar man liksom inte ledigt igen. Jag ser hans smala gestalt fösas mellan vakterna och rasslet av nycklar. Rasslet av nycklar! Han – iförd kriminalvårdens fula kläder, få maten levererad till sin cell. Och tristessen. Han har så mycket tid att titta in i grå väggar.
Vi kör hem, frun och jag. Men först tar vi omvägen in till häktet i Uddevalla. Hela tredje våningen har små kvadratiska fönster med vita galler. Vi tar varvet runt. Där sitter han förmodligen nu då. Vid en vinkel nerifrån ser man vita dörrar. Bakom en sådan sitter mannen som äntligen, äntligen kommer hamna där han hör hemma.
Dottern ringer mig på kvällen. Hon vill prata och har frågor. Hon har varit på bandy med morfar. ”Har han en bror? Det stor en kille framför oss på matchen och det såg ut som han och jag kunde inte tänka på något annat” Funderingar och frågor, hon hade ringt min svägerska på kvällen innan och pratat av sig lite också. Bra. På söndag kommer jag hem. Då får jag ha vilat färdigt här och vi har tre dagar kvar till rättegången. Vi ska kramas mycket då. Prata och försöka att inte krympa ihop. Peppa och andas. Hon är sjukskriven nu, precis som jag, och är lättad över det. Att få vila och inte behöva kämpa med just det nu.
Nu är klockan snart halv sju på morgonen. Jag vaknade halv fem av katten. Kryper ur kärestans famntag och tassar ner. Sätter på kaffet och hamnar här. Det rör sig för mycket i huvudet. Jag är glad och idag kommer en kompis till frun för att planera deras Kilimanjaroresa. Det ska bli en bra dag och jag ska klura på vad vi ska äta. Livet går vidare. Även på häktet i Uddevalla.
