Varför tänker jag på herr T fortfarande? Vad är det jag tänker på, minns? Det slog mig häromdagen, efter att jag skrivit om ”vår sång”.
Visst. Han var den som fick mig att glömma Tuppen, som fick mig att älska mig själv igen, som helade mig. Men mer då? Jag vet inte. Jag hade otroligt starka känslor för honom, och han för mig, men redan efter andra dejten så visste vi båda förutsättningarna. Ett tag trodde och hoppades nog vi nog på varsitt håll att det skulle kunna bli vi ”på riktigt”, samtidigt som vi visste att det aldrig skulle kunna bli det.
När jag nu minns tillbaka på vår tid så är det vår soliga dag i skogen som jag främst tänker på. Den var så underbar. Det var bara vi två och en för oss ocean av tid (dvs en arbetsdag). Men den dagen är också otroligt synonym med vårt förhållande; stulna stunder och prat om hans situation och vår kärlek.
Sist vi sågs så såg han så sliten ut. Det är också den bild jag får av honom numera. En sliten man – gubbe – med trött blick och fårat ansikte.
Där och då gjorde jag ett val. Du gjorde ditt val, herr T, redan tidigare. Du har stått för ditt val. Nu är det dags att jag står för mitt val. Så jag säger farväl till dig nu. Inga mer gluttar på msn för att se om du är där, inga mer utifallatttittar på mejlen.
Det som har varit har varit. Men varje gång jag hör vår sång kommer jag att tänka på dig, kanske låta en tår rinna ner för min kind, tillåta mig själv att minnas för en kort sekund. En del av mitt hjärta kommer alltid att älska dig. No matter what.
