”….men är det inte JOBBIGT?!?” säger mamma och låter upprörd när jag svarar ”nej” på frågan om Fiona är rumsren.
Jag funderar:
Näe, det är inte direkt roligt att ha en hund som kissar och bajsar på golvet, men ”jobbigt”? Näe. Fiona kissar och bajsar på golvet, jag torkar upp det…”jobbigt?”….Näe. Varför skulle jag ägna energi åt att det är ”jobbigt”?
Det är som det är, och jag visste ju INNAN jag skaffade valp att det skulle ta lååång tid att få henne rumsren, eftersom jag jobbar hela dagarna och kan inte ”passa på henne” när hon blir kissnödig och bajsnödig. Hon får gå ut när JAG kan gå ut med henne, och vem ska säga ”fy!” när jag inte är hemma?
Det är som det är.
Min förra valp tog det 8-9 månader innan hon blev rumsren eftersom jag även då jobbade på dagarna.
Mamma frågar ofta om det inte är ”jobbigt” och om jag inte ”blir tokig” på det ena och det andra. Jag blir ”tokig” ibland, men inte på ”såna saker”.
Det är liksom ingen idé att bli ”tokig” på saker jag ändå inte kan förändra.
Givetvis blir jag det ändå – på saker jag inte kommer på nu – men inte på såna där vanliga ”vardagssaker”, tror jag.
När en valp kissat inne, torkar man upp. När en valp bajsat (och OJ vad det stinker!) plockar jag upp det. ”Tokig?” Näe.
Hon biter sönder saker också. Då slänger jag dom. Ibland tycker jag det är ”synd att den gick sönder” och ibland tänker jag bara ”en pryl mindre”. Vissa grejer måste jag skaffa nya: som tex Mellans hörlurar, som hon tuggade i sej.
Men ”shit happens” när man har valp!
Jag kan bli ”tokig” på att jag inte får till det med att lägga upp en budget för mej själv, eller att jag inte får till det med en Vettig Struktur hemma, men det är ju saker jag KAN förändra och GÖR DET INTE! DÅ blir jag TOKIG på…mej själv: ”Gör det bara Din Jävla Idiot!” fräser jag åt mej själv och är störtirriterad.
Men jag lyssnar inte riktigt på mej själv. Eller så har jag inte tillräcklig respekt för mej.
Eller nåt.
Men jag blir INTE ”tokig” på att min valp inte är rumsren än.
