Jag fortsätter att städa bort gamla foton. Djurfotona är klara men mer än hälften av alla foton på vilda blommor är kvar och sen är det den enorma högen med vyer. Jag tror mig ha sysselsättning in på nästa år!
Kravet på de bilder som lämnas kvar är att de har bra skärpa och färgåtergivning samt presenterar motivet på ett godkänt sätt. Behöver de ytterligare redigering får de det. Lyckas jag kan ett rätt mediokert för att inte säga uselt foto få chansen att visa varför jag en gång i tiden bemödade mig om att ta den bilden. Bilden ska i 100% storlek täcka hela bildskärmen. Vidare är det så att ifall fotots kvalitet är god men har överträffats av senare tagna bilder så går det äldre i soporna.
Svanen jag visade igår. är ett exempel på hur turen kan spela in. En liten vit prick på flera hundra meters avstånd är inget favoritobjekt. Nu råkade solskenet falla på den pricken. Dessvärre hade jag ett snett motljus som lade sig i exponeringen. Jag behövde alltså trixa lite med kamerans inställningar och helst även komma undan att få för mycket av solstrålarna rakt in i objektivet. Jag hittade en glugg mellan två villor och chansade enligt Kung Sunes motto: Går det, så går det.
Hur gick det då? Tja inte blev originalet särskilt inspirerande.
Jag hade andra foton som fick företräde även om de inte hade vita prickar i vattnet men däremot gott om snö på strån och grenar. När de bättre bilderna fått sitt, gav jag mig på de diffust bleka töcknen i svanbilden. Den kunde kanske duga som övningsobjekt. Jag hade definitivt inget att förlora på det. Sen blev det en massa varianter av mättade färger, färgbalanser, skärpor, kontraster och gamma. När jag väl övat färdigt blev resultatet så som jag visade det igår och nedan.
Fram ur de diffusa töcknen simmade en svan.
