Nej, nu säger vi kalinichta härifrån Grekland och avslutar dagen med en liten film om hur våra vilda djur skulle se ut, bete sig – och dö – om de åt fast food.
TV-chefen tipsade.
Apropå ohemult feta varelser så satt jag på flygplatsen i München i går kväll och väntade på ombordstigning mot Athen. Jag brukar vilja gå på så absolut sist som möjligt, jag avskyr att sitta på planet längre än nödvändigt.
I kön vid gaten står en man så tjock att jag nog aldrig sett något liknande.
”Hoppas vid min gud att jag inte har platsen bredvid honom”, tänker jag själviskt.
När jag kliver på planet och närmar mig min plats, vem tror ni sitter där och väntar?
Och sväller över alla breddar?
Han.
Mannen.
”Det är inte möjligt”, tänker jag och klämmer in mig på min F-plats vid fönstret.
Vet ni vad flygvärdinnan gör då?
Hon flyttar mannen som sitter vid gången och flyttar ut den tjocke så vi får en tom plats emellan oss.
Jag och den kraftige.
Eller i alla fall en halv tom plats.
Mannen fick ett extra bälte att förlänga det vanliga med och direkt när vi kommit upp i luften, innan kvällstortellinin serverades (Lufthansa, alltid en massa mat) så tog han fram en stor fralla av vitt bröd och klämde i sig.
Som en liten snacks bara innan pastan serverades.
Jag kunde liksom inte sluta titta.
