Jag talade med en bekant häromdagen. Hon var så trött så att hon inte visste vad hon hette. Hon har en dotter som också föddes i oktober som vår son. Hennes dotter har vaknat varje, varannan timme sen födseln. Jag led med henne när hon sa det. Vi har haft såna dagar men att ha det så konstant i snart 5 månader det måste vara hemskt. Hon hade börjat känna sig deppig. Visste inte hur hon skulle orka. Hon talade precis som hon var ensamstående så jag frågade var hennes man var.- Han jobbar jämt sa hon kort.- Jaha men på helgerna då, kan inte han ta er dotter då så du får sova lite mer. -Jag tror inte att det går för min man måste sova bra annars går det ut över hans jobb. -Men snälla rara du, ni är väl två som fått barn!! -Jag vet men jag kan bara inte begära att min man tar vår dotter på nätterna när han jobbar. -Men du jobbar ju också, du tar hand om er dotter!! Vi kom ingen vart så vi började att prata om annat.. Jag blir upprörd när jag hör sånt här och läser det överallt, mammor som tar 90% av ansvaret för barnet/barnen. Det är fel tycker jag! Man är två att få barn och det ska delas lika så gott som det går. Min man tar vår son vissa nätter då jag MÅSTE sova för att kunna ta hand om vår son och vara en engagerad mamma. På helgerna delar vi lika ungefär. Kvinnorna måste sätta ner foten och begära mer från sina män. Att vara mesig och snäll gynnar ingen i familjen i längden. Förresten, vad är det för män som inte tål lite mindre sömn en natt lite då och då. Det är iallafall ingen riktig karl i mina ögon!
Det är en rolig ålder som lillen är i nu. Han utvecklas och lär sig så mycket så att jag knappt hänger med 