Under en klar himmel, blå som urblekta jeans, gick jag mot stadens centrum f�r att där få mitt hår klippt. Jag hade väl inga planer för vad som sen skulle ske, utan räknade med att de fick ge sig självt när det så var dags. Det enda jag visste var att jag inte skulle slösa en enda onödig sekund i affärerna eller på gatorna utan knalla hem igen.
Så blev det. Håret föll i långa testar över frisörskans golv och sögs upp i den praktiska dammsugaren. Jag betalade och begav mig hemåt under strålande sol. Det fanns tid för ytterligare en promenad mot Krämbol! Kanske skulle jag kunna hinna fånga några vyer med solnedgång. Den typen av foton har jag inte så många av. Jag kände ju tillställen där möjligheterna fanns men jag måste raska på för att vara på plats innan det var för sent.
Så kom jag då till Krämbol och började låta kameran fånga in ljuset medan solen sakta närmade sig skogskanten i fjärran. Ett par sångsvanar hördes på långt avstånd men de kom närmre. Till slut landade de på Lillsjön.
Jag fortsatte att ta bilder från mina vanligaste fotopositioner och någon till. Skuggorna ökades på och de började äta på detaljerna i bakgrunden. Jag såg en råbock i skogsbrynet vid en av åkrarna. Avståndet var inte långt men den stod i skuggan och uppgiften visade sig senare ha varit för svår för min lilla kamera.
På andra sidan vägen fanns Lillsjön och i den simmade svanarna. Jag hade dem i en bra vinkel med fin bakgrund ... då var det dags att byta batteri! Medan det utfördes kom en bil och stannade vid nästa glugg i vassen. Då kameran åter fått nya krafter hade svanarna lämnat vattnet och befann sig på iskanten. Jag stod kvar och försökte få till något snyggt av ett svårt läge. Detta blev resultatet.
Intill mig i en hög sälg var det ett väldigt kvittrande. Det visade sig vara ljusgrå dunbollar med lång stjärt, jag stjärtmesar alltså. Även dem försökte få kameran att fånga in men det gick väl sådär. Man ser fåglarna men mer är det inte!
Bilen hade vänt och stannade intill mig. Föraren undrade ifall jag sett någon utter. Naturligtvis hade jag inte det men han berättade att han någon kväll tidigare haft tre stycken simmande framför sig i sjön. Nu skulle han fresta på isens hållbarhet och ge sig ut på en holme i sjön och hoppades hitta åtminstone något spår av dem. Den kvällen han såg djuren hade en simmat under den tunna isen och hastigt kommit upp vid hans fötter. Han hade blivit så paff att han inte hann med att fota. Det han då såg visade dock att det inte var sjöns bävrar han observerat.
Solen hann sjunka under horisonten medan vi pratade foto och djurliv. Himlen över oss färgades lilarosa och snön fångade upp det ljuset.
Mannen tog sin fotoutrustning och begav sig mot det grunda stället där han trodde han skulle kunna komma över till ön. Jag började knalla hemåt och stannade till vid den gamla linden. Den brukar jag ju alltid försöka få med på bild.
Längs vägen hem försökte jag ofta få med bilder av den vackra himlen men resultatet visade enbart att jag hade behövt ett bra stativ för att kunna lyckas med det. Själv är jag inte tillräckligt stadig på handen för att klara att hålla kameran absolut orörlig så många sekunder som behövdes för att de mörka motiven skulle kunna läsas in av kameran. Den minsta vibration och hela bilden blir precis så diffus som min planering av dagarna brukar vara.