Det är inte ofta som jag tystnar, har svar på tal för det mesta, men..
Hör jag plötsligt Edith Piaf på radion så tystnar jag, lyssnar till den mystiska men kraftfulla rösten, från den lilla (1,47) och fantastiska kvinnan, och bara glömmer allt runt…. ljuvligt!
Hörde La Mer i helgen, och bara njöt, tänkte tillbaka på den mycket bra filmen ”La vie en rose” från 2007 där Marion Cotillard gör en mycket bra tolkning. Har du inte sett den – gör det!
Edith Piaf var född som Édith Giovanna Gassion men fick sitt artistnamn på grund av sin lilla späda gestalt, piaf är ett parisnamn på sparv.
Hon växte upp på en bordell, och levde sedan mycket på gatorna där hon sjöng tillsammans med sin far, lika rotlös som hon. Hon levde hårt och destruktivt och dog vid 47 års ålder, hyllad av massor av folk. Typiskt nog vägrade ärkebiskopen hålla dödsmässa för henne, på grund av hennes livsstil, men Paris fylldes av sörjande. Runt 100.000 på kyrkogården!
Men, vilken röst hon hade! Vilken lycka att kunna lyssna till den!
I filmen jag nämner ovan, är hennes sista sång ”Non, Je Ne Regrette Rien”, och det sammanfattar utmärkt hennes syn på livet, jag ångrar ingenting…
