Hennes barndom bestod av missbrukande mor och en styvfar som utnyttjade henne sexuellt, misshandlade henne och sålde henne till andra män. Denna nu unga kvinna, med ett mod utöver det vanliga, försöker bli hel, försöker läka sina djupa sår, försöker lära sig att älska sig själv efter alla år av misshandel – både sexuellt, psykiskt och fysiskt. Det gör hon bland annat genom att twittra (@marrenad) och blogga. Hon försöker bearbeta det som har hänt, hon försöker leva med flashbacks så vidriga, hon försöker lära sig att leva. Hennes missbrukande mamma, som på grund av sitt beroende inte kunde göra det som mammor ska – skydda henne – tog sitt liv för ett år sedan. Hon bor ensam och försöker klara sig så gott det går.
Jag blir rasande när jag läser hennes Twitterflöde, hennes blogg.
Jag blir rasande när jag inser att det måste ha funnits människor omkring henne som såg det.
Jag blir rasande när jag inser att ingen ville se det.
Jag blir rasande när jag inser att det är vuxna människor som har behandlat henne så illa. Vi vuxna ska ta hand om våra barn. Inte bara barnen som är vårt kött, utan alla barn. Vi måste reagera när barn far illa. Vi måste våga kliva in – för det enda som kan hända om vi kliver in är att vi förlorar ansiktet om vi gör fel – och vad är det jämfört med en hel barndoms misshandel? Vi vuxna får inte vara så rädda. Vi måste lägga oss i om vi tror att barn far illa!
Och jag förundras över hennes okuvliga livsvilja, hennes mod.
Att hon trots allt vidriga har valt att leva.
Att hon trots allt vidriga vågar gå framåt.
Att hon trots allt vidriga är en empatisk och älskansvärd ung kvinna.
Jag känner stor beundran för henne och önskar att hon får ett bra liv och att hon lär sig att hon är älskansvärd.
