Fy f*n säger jag bara.
Fy FAN på ren svenska.
Igår var vädret inte roligt. Vi åkte ovanligt tidigt in till stan för jag hade tid hos frissan. Det blåste friskt och snöade men jaja. Hela tiden jag satt i stolen – och mitt hår blev vackert rödbrunt – tog det i mer och mer. Vår nya bil har sommardäck. Bra sommardäck men fortfarande sommardäck. Jag höll på att skita knäck vid bara tanken på att köra till jobbet.
Jag har sällan, om någonsin, varit så rädd bakom styret som igår. Jag körde 15-30 km/h på en väg där 60 km/h brukar kännas som snigelfart. Jag såg INGET. Bara snörök och snö och hela bilen skakade i vinden. Fläckvis såg jag inte ut genom rutan. Det var bara vitt vitt vitt.
Väl på jobbet ringen Maken. Han vill veta om jag kommit helskinnad fram och om jag kan komma och hämta honom så vi kan ta oss hem innan hela stan snöar in. Jag mixtrar lite med min kalender och ger mig iväg.
Bara för att köra fast i en hastigt uppblåst snödriva bakom bilen. Med hjälp av en arbetskamrat lyckades jag komma loss; sopa, skotta, gräva, knuffa. Jag var djupfryst och jeansen blöta upp på häcken. Trots en lång fodrad kappa. Kröp med bilen till Makens jobb där jag med lite panikandning och darr på på handen överlämnade nyckeln. Jag ville INTE köra hem.
Han körde. Eller ja, han satt bakom ratten den dryga timmen det tog att komma hem medan jag satt bredvid och sakta torkade och huttrade. Körde gjorde vi inte mycket på den tiden. Vi satt mest fast i en kö som hade bildats av två långtradare som drattat i diket. Under tiden lyssnade vi på radion. Bilar blåste av vägar, vägar var stängda, räddningtjänsten var överallt och räddade folk och vi såg många, många bilar som stod övergivna där de blåst av vägen eller fastnat.
Det tog mig 7 timmar innan jag blev varm igenom igen, trots långkalsingar i merionull, långbyxor, långärmad tröja, strumpor och fleecetröja. Brrrr.
