Jag har under alla år haft rätt dålig självkänsla. Jag har på många sätt vägt andras tankar om mig lite för tungt. Har jag gått upp i vikt har jag i smyg sneglat mot de smala tjejerna och tänkt att de är så snygga, har jag gått ner har alla snygga tjejer varit mulliga.
Jag vet egentligen inte alls vad det beror på, däremot vet jag att jag alltid haft s.k. vänner som haft behovet att trycka till mig så fort de fått chansen. Lite hånfullt pikat mig så fort jag gjort något som de känner sig tvungna att tycka till om.
Jag har speciellt en ”vän” från förr. Jag har inte träffat henne på flera år, vår kontakt har varit sporadisk de senaste 8-9 åren och mycket för att vi inte direkt befunnit oss i samma land de senaste 13 åren. Jag tycker att vi alla väljer vika liv vi vill leva, radhus eller villa, hyresrätt eller bostadsrätt, Sverige eller annat valfritt land, Plugga eller jobba osv.
Jag har svårt att förstå hela grejen med att ifrågasätta någon annans val. Whatever makes you tick!
Jag kan ha åsikter om det är så att personen pratar om att de ”så gärna skulle vilja..” och så gör de något annat och får inte arslet ur vagnen. Då tycker jag nämligen lite synd om dem. Drömmar kan man ha som man aldrig införlivar, men verkligen vilja något och avstå det för att man inte vågar, eller pga omgivningens förväntningar då är man nog illa ute.
Alla människor bär på en historia. De flesta kan vara väldigt intressanta om man bara ser på det på rätt sätt.
Men jag har som sagt vänner som har ett näst intill sjukligt sätt att försöka trycka ner mig. Jag funderar mycket på vad det beror på. Jag är inte mer lyckad än någon annan. Däremot…
…är jag alltid väldigt rak med vad jag känner. Jag tvekar inte en sekund från att slänga mig in i fighten för att försvara det jag anser vara värt att försvaras. Dessutom är jag alltid ärlig med mina demoner. Jag har sådana kompisar också.
Jag känner dem så väl. Jag vet deras lockelse till annan man (när de varit gifta) jag vet deras tomtar på loftet, deras STD-tester , deras drogande osv..I am telling you nobodys perfect och det har jag sagt i förstående ton.
Man måte kunna fördöma handlandet utan att fördöma personen. Jag är verbal och säger förstås högt att jag ogillar otrohet och droger väldigt mycket, men har också en förståelse för deras handlande.
Ibland blir jag så frustrerad över deras glättighet som är så falsk som vatten att jag vill skriva tydligt vad jag menar ”lägg ner det där töntiga mitt liv är sååååå uuunderbart” Skriva ut att jag vet ju hur det varit kan det verkligen bli annorlunda på 1 dygn?
”Stina” är småbarnsmamma i en mindre stad i annat land. Hon fullständigt hatade då jag fick höra att jag såg sååå svensk ut och hon inte fick det. Sa jag att jag gillade en kille då satte hon klorna i honom desperat. Så när jag verkligen gillade någon – på riktigt då höll jag tyst.
Jag inser numera att jag faktiskt är en fin, söt, snäll, omtänksam och emellanåt rätt kul och spännande kvinna. Det behövs inte mer än så. Jag är det inte mer än just DIG. Jag är inte bättre. Men jag är och det kan få vara så. Det har tagit mig så jävla lång tid att komma hit. Ett halvt liv. Folks åsikter om mig har inte varit en åsikt, jag har tolkat det som om det var så att ALLA tyckte likadant. De jag bryr mig om ställer jag upp på – i vått och torrt.
Jag vacklar förstås ibland. Jag har väl enorma behov av att bli bekräftad.
