Både jag och min man arbetar med människor med psykosociala problem. Många av dem har missbruksproblem. Vi är även vana att arbeta med invandrare och första generationens svenskar (visst låter det väldigt mycket bättre än ”andra generationens invandrare”?! jag älskar uttrycket ”första generationens svenskar”!).
Hemma pratar vi ofta om tolerans inför människors olikheter och vikten av empati och förståelse. När något barn i skolan varit elak eller blivit ledsen eller så, så funderar vi ofta kring vad det kan bero på. Kanske har det hänt något i dens familj, som påverkar humöret?
Jag är imponerad av – och stolt över! – hur medmänskliga och empatiska mina barn är. Yngste sonen har kläckt ur sig ett par guldkorn den senaste tiden.
I samband med att BR och Toys’r'Us kom ut med sina julkataloger och det skrevs i media om att de frångått den tidigare mycket tydliga könsuppdelningen, så pratade vi kring detta. Framför allt våra två yngsta barn, 8 resp snart 11 år, blir väldigt irriterade över att saker marknadsförs som tjej- resp killeksaker och menar att det finns väl inte?! I samband med det här pratade vi också om att det är mer ok för tjejer att leka med ”killeksaker” än tvärtom.
- Varför tycker folk så då, tror du, undrade jag.
- För att de är dumma i huvudet, svarade 8-åringen på ett fullständigt självklart sätt.
En annan dag kom han hem och sa han, med ett något grubblande tonfall:
- Jag gillar inte (namngiven kompis) egentligen, för han har jättemycket fördomar.
Så härligt!
