I helgen var jag i Roslags Bro och tittade på hur man använde hästar i skogsbruket förr i tiden. Jag var ofta med timmerhuggarna i Dalaskogarna när jag växte upp så det blev en rejäl nostalgitripp. Hästarna såg ut sådär på den tiden och fanns i mängd.
Det förevisades vad man bör ha för skyddsytrustning vid skogsavverkning som är en farlig sysselsättning.
Denna inte alltför stora häst släpade och drog timmer. Jag brukade som liten få sitta på timmersläpet och få mig en åktur. Det var skoj!
Jag gillade hästens häftiga frisyr! Så stiligt!
De barn som bevistade evenemanget fick sig en åktur ut på gärdena. I brist på slädar blev det med vagn. Den ljusare hästen var lite lat – den mörkare tog sitt uppdrag mer på allvar och löddrade av svett efter ett tag. En välbehövlig matrast var på sin plats.
Det blev mycket slädåkande när jag växte upp. Jag minns särskilt julottorna som började redan klockan fem på morgonen. Då kom en bonde som även var kyrkvärd och hämtade min familj med släde. Vi bodde precis intill kyrkan så det blev alltid en extrasväng genom ett par byar. Kolsvart ute – gatubelysning hade inte kommit till oss då – gnistrande kallt, medarna som knarrade mot snön, hästarnas frustande, tända bloss och pinglor… Något alla borde få uppleva!
