Det nästan bästa med att gå till badhuset och simma är att stå i duschen och se alla vackra kvinnokroppar i alla storlekar och former!
Faktiskt!
När jag varit på gym och tränat tycker jag att jag ser ut som en köttbulle med ben, både i speglarna som täcker väggarna, och när jag kliver in i duschen. ”Alla andra” är vältränade (ofta unga) och snygga på gym. Så då känner jag mej FET och FUL: Superful! Och så tänker jag, så himla självnegativtfokuserat att: ”Det är klart att jag är singel så ful som jag är!” (eftersom ”alla andra” är så smala, snygga och vältränade). Och OM det kommer någon ”tant” i min ålder, är hon givetvis jättesnygg i kroppen!
Man BLIR väl det om man tränar, liksom.
Men på badhusen…
DÄR går ”alla normala” (ja, smala är också normala, men jag menar att det är mer blandat; BÅDE tjocka och smala och långa och korta och fula och snygga) och jag bara äääääälskar alla hängtuttar, hängmagar och alla annat som hänger och svänger! Ääääälskar det!
Dessa vackra använda kroppar. Kvinnokroppar, som ser ut som dom ”ska”, när dom lever och har levt. Och när livet inte gått ut på att hålla kroppen ”fit”.
Och mitt i denna röra av kvinnokroppar står jag och är så vacker och fin….
…. och så Helt Normal (trots att jag är en ”köttbulle med ben”)!
Det är sååå härligt!
Så det är liksom TVÅ goda ting som kommer ut av simningen:
1. Jag blir vältränad och kroppen gillar det. Musklerna används. Typ.
2. Jag tycker om mej själv mer, eftersom jag ser att jag har en ”normalkropp” (som använts och används).
3. Jag får energi.
Det blev ju TRE saker!
Jag saaaa ju det: att jag är dålig på matte, alltså!
Fast jag är jävligt bra på att simma: Det tar mej 30 minuter att simma 1000 meter. Det är väl bra, va?!
