11
Jag betraktade min packning. Ute hade det mörknat en hel del men jag övervägde trots det att fly fältet. Närmaste raststuga fanns en mil nedströms. Till nästa var det ytterligare fem. Åtminstone den skulle jag kunna finna obebodd. Vantrivdes med situationen. Ville inte vara en rumskamrat. Ville vara ensam. Ville ha allt utrymme själv. Ville inte dela med mig. Ville inte prata. Var för trött för att orka engagera mig. Ville inte såra Sten heller. Skulle vara förnedrande för honom, om jag lämnade honom nu. Förmådde inte visa alla mina betänkligheter. Dolde avogheten bakom en feg mask av undergivet tillmötesgående. Anpassade mig efter honom. Lät mig eroderas. Självföraktet frodades i själasåren.
Trots att jag helst ville bli kvitt honom fortsatte jag att tafatt försöka finna gemensamma samtalsämnen. — Du nämnde pimpelfiske efter storfiskar tidigare och sen kommer du dragande med oknytt av värsta slag. Hur har du tänkt att jag ska kunna svara på sånt? Jag, som bara pimplar tusenbröder och knappt det! Den sortens monster som du mött, har jag då aldrig råkat ut för!
— Det behöver du inte heller om du har tur men har du en helt vanlig historia så är jag idel öra ändå. Även sådana har sina poänger! Alltid lär man sig något.
— Då får jag nog tänka efter en stund, innan jag vet vad jag ska berätta om. … Men något slags vattenmonster har jag väl hört talas om. … Jo! Nu vet jag! Kom just att tänka på något en före detta rallare och skogsman berättade för mig en gång. Han var på sin tid bosatt uppe i Malmfälten. Jag hade fått veta att han hade ett rykte om sig att vara en otroligt skicklig rödingpimplare. Eftersom jag skulle tillbringa resten av vintern och halva våren där uppe, ville jag försöka luska ur honom några intressanta ställen. Det visade sig inte vara särskilt lätt, eftersom denne gamle ärevördige fiskare och småviltjägare ytterst ogärna talade om var han hade sina fiskevatten eller hur han verkligen gick tillväga då han fångade sina fiskar och andra byten. Alla visste dock att var det någon som kände till hur man skulle ta dem, så var det han. Han hade en grinig senvinterdag då alla omständigheter var emot honom upplevt något av det ovanligare slaget. Vill du höra?
— Naturligtvis! Det låter till och med som det kan vara sant!
Stens breda flin fick mig att känna att han trodde sig komma att få lyssna till en riktigt skrytsam fiskeskröna men inget kunde vara mera fel. Jag visste det och jag kände mig sårad för huvudpersonens del. — Det är sant alltihop, vart enda ord! Han skulle aldrig ljuga om sånt han verkligen varit med om, inte den händelsen, andra kanske men inte den! Nej, hellre hade han tigit för att inte bli betraktad som otillräknelig av klentrogna åhörare! Sten fick ett nytt ögonstick från mig men eftersom han just då var i färd att tömma i sig lite av vattenhinkens innehåll, noterade han det inte.
När så Sten under stor koncentration hällt kåsan full såg han upp och skrattade åt mitt försvarstal. — Självklart! Självklart, är det, det! Nå, låt höra vad för egendomligheter han hade varit inblandad i! Det ska verkligen bli intressant att få veta. Förresten, först tar vi en skål för honom också! Sten reste sig med kåsan i näven och knallade mot dörren. När han återkom var kåsan tom och fick en påfyllning innan han utbringade sin skål till Fiskar-Kalles ära!
Det spetsade kaffe brände till invärtes. För att slippa bli än värre svettig, tog jag åter av mig kläderna. När jag satte mig på pallen, kastade jag en blick ut i skymningen. Sex renar kom sakta över myren. En av dem var spökvit.
— Har du sett på fan!? Nu spökar det ute på myren! Det trodde du inte, va?
— Vad då? Spöken? Var då?
Jag visade flocken för Sten, som var nära att stjälpa sin sittpall, då han tryckte ansiktet mot rutan för att se bättre. Vi följde djurens förehavanden en stund. — Det är märkligt men det händer alltsom oftast något annorlunda här ute. Märks faktiskt att man kommit sig en bra bit från allfarvägarna.
— Visst! Här lär man aldrig få se vare sig trafikstockningar eller höghus men de där renarna tror jag att jag såg tidigare mitt i ovädret en bit upp efter ån när jag var på väg hit. De är sex, va?
— Tycker det verkar så.
— Då är det dom. Den vita är en riktigt kraftfull sarv. Orädd också. Han flyttade sig inte förrän jag var alldeles inpå. Det hade bara fattats att han mött mig med hornen, när jag redan hade åskblixtarna i baken! Jag undrar, vart jag skulle ha tagit vägen då?
— Nej, det är väl en otrolig tur att det inte blev så! En del tjurar är nog så tuffa av sig. Dom är inte att lita på, om de känner att flocken är hotad. Finns så mycket mer intressanta företeelser att ägna sig åt, än att försöka springa ifrån en ilsken ren. Fast så länge de har basthuden kvar som nu, är de inte så bråkiga. Det blir värre framåt brunsttiden. … När hornen har styvnat och basthuden fejats bort.
— Jo, det har du rätt i! Men jag tror han försökte skrämma mig i alla fall!
— Jag satt en eftermiddag för fem år sen och spanade på en björn, som höll till där borta där flocken går nu. Vågade knappast ta mig ut så länge han var kvar. Stod alldeles utanför stugan och tittade på honom. Precis innan kvällen hade han försvunnit in i skogen längst där nere vid myrkanten.
— Det måste ha varit en högst annorlunda dag.
— Absolut. Hade jag haft tillgång till bilen, så hade jag kunnat åka och fiska någon annanstans men den var upptagen av familjen.
— Så då blev du fast här, då?
— Jaa. Det var första gången jag hade en fri björn så nära inpå mig. Åtminstone vad jag vet. … Jag tog chansen senare på kvällen. Gick upp några kilometer efter ån men jag höll mig hela tiden på den här sidan. Jag tyckte säkert att det var tryggare så. Fast innerst inne visste jag ju egentligen att för en vuxen brunbjörn som vill ta sig över ån är den inte mycket mer än en rännil men det kändes ändå bättre på något vis.
— Nej, det ska gudarna veta! Se bara på alla de laxfiskande bamsingarna i Alaska! De är inte rädda för lite vatten!