”Du är så himla bra!”, sa hon.
”Du ger liksom exempel från Livet, från ditt eget och andra exempel…och då känner man liksom att man inte är så himla konstig som man trodde, och man känner sej liksom mer NORMAL och VANLIG….för ibland har jag trott att jag är ENSAM om att känna så här och göra som jag gör, men när jag hör dej prata och berätta förstår jag att jag inte är det, och då känns det så bra!”
”Jag var orolig då när jag skulle få byta terapeut…Jag undrade hur det skulle bli och vem det skulle vara…och så kom DU…och nu tycker jag att du är MYCKET BÄTTRE än hon den där jag hade förut…”
”Med henne satt jag liksom så här och tittade i taket ibland och visste inte vad jag skulle säga…och det blev tyst ibland och jag visste inte vad jag skulle säga….och då satt hon också tyst….och hon satt liksom rak i ryggen och var så…DUKTIG hela tiden…och FIN och det kändes liksom som om hon var mer värd än jag…Men med dej känner jag att vi är lika! Att du förstår. Du liksom kan så mycket och berättar alla exempel…och du VET liksom, men ändå känner jag mej som om vi är lika! Och vi är ju aldrig tysta! Vi pratar ju hela tiden, du och jag. Med dej går det liksom FRAMÅT hela tiden!”
…sa hon idag.
Gissa om det kändes BRA!!!??!!
