Fasteinsamlingen till Svenska kyrkans internationella arbete avslutas idag. Förr hette det Lutherhjälpen och var välkänt. Det blir lite fler frågor, men pengar kommer det in. Det som förvånar – eller inte – är att det är lättast att få in pengar på lotterier och tävlingar. Det kommer en del i kollekter också. Men sämst går det att sälja tändsticksaskar, vykort och andra varor som i regel är mycket billiga. Loppis hade vi för nåt år sen. Ingen hit alls. Säkert 80 % av de skänkta prylarna blev kvar.
Nu inleds stilla veckan. På palmsöndagen rider Jesus in i Jerusalem. Han hyllas som kung av folket. Barnen ropar hosianna. Översteprästerna anar oråd och börjar överlägga om hur de ska röja honom ur vägen. Det religiösa etablissemanget förvånar föga i sin roll. Genom historien kan vi följa hur det alltid månar om sitt. Trots stora motsättningar kan de mest förunderliga konstellationer uppstå när sanningen börjar hota. Prästerskapet, som ansåg den romerska staten som en förtryckarorganisation som ockupperat deras land, använder sig av Pontius Pilatus, den romerska ståthållaren, för att bli av med Jesus. På samma vis har den etablerade kyrkan ingått oheliga allianser med världens härskare långt in i vår tid. Makt lockar och korrumperar.
På samma vis kan vi se hur man i Rotary, Frimurarordern m fl liknande organisationer kan lockas till vänskapskorrumption. Man förpliktar sig till lojalitet och håller varandra om ryggen på ”klienters”, ”patienters”, ”kunders” m fl bekostnad. Man hjälps åt att bygga en världsbild som man trivs i. Att då stå upp för en enskild människa låter sig inte göras.
Stilla veckan och Passionshistorien kan hjälpa oss att se kampen mellan ont och gott. Vi kan bli medvetna om vår egen feghet när det verkligen gäller. Dessa dagar kan få bli till rannsakan över våra egna beteenden.
