SÅN champange dricker jag!
….och firar att jag är ensam igen!
Att mamma åkt hem.
Tjohoooo!
Freee at last!
Det är ju inte klokt vad jag blivit van att vara själv/ensam/alone again….
….fast ändå inte, för jag har ju en massa tonårspojkar drällande runt mej kvar hemma.
Men dom ”dräller” faktiskt inte så mycket.
Dom är Tonårskillar = Instängda i sitt rum.
Det passar mej jättebra.
För jag vill också vara lite ifred, och är nog mitt i värsta tonårsfasen nu, där man bara vill vara ifred!
Better late than never.
Tror jag.
Eller är jag bara trött på att höra andra säga: ”Sååååå kan man inte göra!” och ”Nääää!” eller ”DET är fel!” osv.
Är jag bara trött på alla Negativa Pessimister, tro? Dom finns nämligen i överflöd.
Jag KAN SJÄLV och GÖR RÄTT och TROR ATT DET GÅR!
Iallafall i min värld.
Så nu har jag korkat upp den Dyra Champangen och firar. För mej själv. Och njuuuuuter av det. Ha!
Där fick ni!
”Vilka ni?!”
Inte vet jag!
Vemsomhelst!
NI!
Du!
Ge mej inte dyr champange, för jag förstår inte att uppskatta den.
Men god var den.
Och dyr. För det sa ”Han-som-gav-mej-den”. Och ”Han-som-gav-mej-den” vet Allt!
Tror han.
Han tror han vet mer än jag. Och det gör han…iallafall när det gäller mat och viner och champanger och bilar och andra viktiga saker.
Men inte när det gäller Människor.
Där vet jag bäst.
Iallafall mer än han.
Tror jag.
Slut.
