Den 11 december lämnade Mumlan, eller Peggy som hon hette AFK, livet. Jag har tänkt på hennes liv och död sedan dess, hon lämnar inte mitt sinne. Jag lärde känna Mumlan på Aftobladet Blogg en gång för längesedan, jag har aldrig träffat henna AFK men har följt hennes kamp mot Livet.
För det var en kamp hon förde, hela tiden. Utkastad av en man utan en pryl fick hon bygga upp ett nytt liv. Tog sig ovan vattenytan bara för att drabbas av struma, opererades och blev bättre. Drabbades av bröstcancer, opererades men sedan kom metastaserna. Metastaserna som tog den sista livsgnistan av henne.
Hon beskrev sin sista tid på sin blogg. Inget förhärligande, inget stoiskt lugn. Hon var rasande, hon var förtvivlad, hon grät och visade sig i sin smärta och ömklighet i små videosnuttar. Cancerns fula ansikte skymtade igenom hennes av cortison uppsvullna ansikte. Sådan smärta hon hade, hon kunde inte röra sig, inte ens göra de mest basala behoven utan smärta. Hon led. Och hon skrev om det. Ibland med en rå galghumor, ibland med en bitterhet som kastades i ansiktet på läsaren. Men hon skrev också om stunder då hon fick känna lycka tillsammans med vänner som tog hand om henne. Hon skrev om sin hund som fanns vid hennes sida hela tiden. Hon var inte helt ensam, trots allt. Hon hade sina vänner hos sig när hon lämnade Livet.
Och jag blir märkligt berörd av hennes död. Förbannad och arg på Livet som är så jävla orättvist mot en del människor. Livet är inte rättvist. En del de seglar på en räkmacka hela livet, andra kämpar och slåss med näbbar och klor för att överleva.
Och så skäms jag över min egen otacksamhet mot Livet. Egentligen har jag fått mycket mer av Livet än någon kan önska sig; jag har upplevt kärlek så hisnande, jag har fått ge liv åt ett barn, jag har vänner som jag älskar och som jag vet älskar mig, jag har pengar så jag klarar mig, jag har ett bra arbete och en fritid fylld av vuxna och barn. Så jag borde vara tacksam och nöjd. Det är det Mumlan talar om för mig, det är därför jag inte kan släppa hennes död, det är därför jag tänker på henne så mycket.
Så varför känner jag mig så … jävla uttråkad och otacksam?
