Lördagen den 29 december, 2012
När jag var barn älskade jag julen och jag lärde mig tidigt att eftersträva att uppnå det man kallar julstämning. Ett steg på vägen till komplett julstämning var ceremonier inför julen och jag minns särskilt en luciamorgon på skolans mellanstadium då jag tagit på mig att vara stjärngosse.
Nog var det synd att min inlånade vita dräkt hade volanger i underkanten. Att det förhöll sig så var inget jag brydde mig om, men min mor M hade noterat det och berättat om saken för mig när jag provade plagget hemma, dagen före Lucia.
Vi som skulle gå i luciatåget samlades i syslöjdssalen på morgonen och där upptäckte skolkamraten unge herr ON volangerna på min dräkt, vilket unge herr ON måste påpeka. Det var mycket genant, jag hade en sådan dräkt som var menad åt en tärna, alltså var det en flickdräkt.
Trots unge herr ON:s tjat glömdes frågan om mina förbannade volanger och sedan var det dags för Lucia-tåget att skrida in i den nedsläckta skolmatsalen där lärare och elever väntade. Efter många andra sånger och visor var det min tur.
Jag sjöng de inledande replikerna som till exempel:
”Staffan var en stalledräng”
varefter övriga uppträdande i numret, unga fröken ACH och unga fröken KG, sjöng de svarande replikerna:
”Vi tackom nu så gärna”
Efter att det första framträdandet i skolmatsalen var klart, gick jag med ACH och KG ned till Bergesta ålderdomshem. Det var överenskommet att just vi tre skulle gå dit ner för att sjunga Staffansvisan för de gamla. Vi gjorde det med glädje och jag tror att det var mycket uppskattat.
Efteråt blev vi bjudna på tårta, vi fick varsin rejäl bit frukttårta med gelé på.
Förmiddagsljuset kom och det var dags för mig, ACH och KG att gå tillbaka till skolan. Under fotvandringen tillbaka pratade vi oss emellan om att frukttårtan varit sötsliskig och strängt taget inte särskilt god, vilket fick oss att fnissa och skratta och måhända orsakades en del av vår uppsluppenhet av att vi var lättade över att det gått så bra att sjunga på hemmet.
Bilden av Staffan som sköter sina hästar och ser Betlehems stjärna tändas har följt mig som en dröm ända sedan jag var barn. Sången om Staffan, Betlehems stjärna och tanken på jesusbarnet i en krubba någonstans, medan jag själv studerar snöflingor som smälter på hallfönstret i mitt föräldrahem.
På gamla dar, jag är 44 år, har jag läst mig till att det finns en störtskön legend om en man med namnet Stefan. Stefan sköter stallet åt konungen Herodes den store och när Stefan ser Betlehems stjärna söker han sin arbetsgivare tillika konung för att berätta om stjärnan som tillkännager den nyföddes (Jesu) ankomst. Konungen Herodes avfärdar Stefans utsaga och säger att den är lika otrolig som tanken att den stekta tuppen som serverats på konungens middagsbord, skulle komma till liv. Därpå kommer den stekta tuppen till liv och gal glatt något som liknar mänskligt tal, budskapet har samma innebörd som Stefans. Detta misshagar Herodes, som genast låter stena sin stallmästare.
Apostlagärningarna kapitel 6 och 7 berättar om Stefanus, en man full av tro och helig ande, respekterad och omtyckt av många, men motarbetad av sina fiender. Vid ett rådsförhör där Stefanus avkrävs en förklaring i fråga om hur Jesu lära kan tänkas påverka den tidigare (judiska) religionen. Stefanus svarar utförligt och med anklagelser tillbaka, vilket retar upp hans fiender så mycket att man stenar honom.
Legendens Staffan stalledräng avlider alltså vid tiden för Jesu födelse, medan Apostlagärningarnas Stefanus avlider efter Jesu död.
Jag bryr mig inte mycket om skillnaden mellan mytologi och religion. Argumentation för eller emot kristendomens äkthet som religion, debatter och dispyter huruvida Gud finns och sådant där, tröttar ut mig. Så i stället tänker jag mig en grå liten tomte, Sankt Stefan (Staffan) och Jesus, hur de stiger fram på en scen. Orkestern spelar smäktande och trion sjunger. Till sista versen sjunker tempot men glädjen och intensiteten stiger desto mer:
”For what is a man, what has he got?
If not himself then he has not
to say the things he truly feels
And not the words of one who kneels
The record shows I took the blows
And did it my way
Yes it was my way”
