Kalas.
Jag åkte hem halv två.
Maken väckte mig klockan 06:50 när han ringde på dörren för att han inte kunde träffa nyckelhålet – trots att han lyckats nere i foajen. Han praktiskt taget föll in.
Givetvis kunde jag inte somna om.
Kilade ner för att hämta tidningen. Jomen. Han hade sparkat av sig skorna, vält en blomkruka och tappat cigarettpaketet framför en av grannarnas dörrar. Nej. Jag tog INTE upp det. Det fick han göra själv när han nyktrade till frampå eftermiddagen.
Men han bad om ursäkt, innan jag sa något. That´s a first.
Jag sa som det är. Att jag inte kan och inte vill och inte orkar mer sånt här. Han sa själv att ”det här inte är alls bra” och att ”det blivit lite mycket på sista tiden”. Sista tiden? Vi pratar om flera år och det sa jag. Att det sakta blir värre och att jag inte längre har något hopp om att han kommer sluta bete sig på det här viset. Att jag inte kan tänka mig mitt liv i framtiden med återkommande såna här händelser. Det ska ländas till hans heder att han inte lovade och bedyrade något just då. Han bara teg och såg ledsen ut.
Fast jag vill inte att han ska vara ledsen. Jag vill bara slippa få ont i magen varje gång han ska på fest och slippa skämmas när han blir som han brukar bli. That´s all.
